Älsklingsfittan - i begynnelsen

”Så jag skickade ett mejl till alla och skrev: hörrni, era jävla slapptaskar, nu vill jag ha in era tider. För helvete”. Upplyste mig vaktchefen på min mans krog.

- Man måste ju sätta fart på dem om nåt ska hända.

Herregud, tänkte jag. Tänk om jag skulle skriva ett mejl till mina kvinnliga kolleger och skriva ”nu jävlar era trött-fittor är det dags att...”.

Vilket JÄVLA liv det skulle bli.

Och, varför egentligen?

- Jo, konstaterade jag, till bästa väninnan, fitta är nog ett av de hemskaste ord man kan säga. Bland det värsta man kan kalla
någon.

Men varför är det så, frågade vi oss. När man började analysera det närmare verkade det ju närmast skrattretande.
- Fitta borde ju vara ett positivt ord, fastslog vi.

- Jag ska nog börja kalla dig för min älsklingsfitta, meddelade jag väninnan.

- Hjälp, sa hon, tänk om någon hör det. De kommer ju tro att vi är galna.

Men lyssna på detta och lär;

allt sedan den dagen har vi använt ordet fitta ofta och som någonting positivt. i början hoppade folk högt och det tog lite emot att uttala det. Man fick liksom ta sats och det fanns en tendens till att sänka rösten varje gång. Men efter ett tag gick det liksom av sig självt. Och mentalt övade jag mig i att alltid, när någon var dum, tänka ”vilken jävla surkuk”.

En dag sa chefen på mitt extrajobb:

- Jag träffade din älsklingsfitta i morse.

Bara så där.

Fittan vinner mark. Rätt som det är kommer jag att kunna skriva fitta utan att stavningsprogrammet protesterar. Det är den värd, tycker jag.

Ur boken "Älsklingsfittan" (under arbete)

Text: Anna-Sara Torgnysdotter

Bild: My Yttermyr